Tid för gymnasieansökan!

Fr.o.m. nästa vecka ska eleverna söka gymnasieutbildning! Mitt schema kommer vara proppat de kommande tre veckorna.

Jag är glad över att ha en heltid på en skola för ungefär 60 nior (även om den målgruppen kommer att expanderat till 150 elever, d.v.s. fem paralleller, när vi har full kapacitet). Jag har utrymme till att fortbilda mig, träffa åttorna inför PRAO:en, ha SYV-undervisning med sexorna m.m. och ändå ha en två veckors ouppbokad tidsbuffert innan deadline för gymnasieansökan. Och det är trots att jag är pappaledig varje måndag!

Jag har SYV-kollegor i hela Sverige som har långt över 150 nior. Det finns skräckhistorier med vägledare som har 12 eller fler paralleller med elever i årskurs nio. Jag tycker att det är beundransvärda vardagshjältar. Tyvärr räcker de studie- och yrkesvägledarna sällan till att jobba med det preventiva arbetet med de lägre åldrarna (hands on eller samordnande/handledande) – vilket innebär brandsläckning i årskurs nio.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Vägledningen börjar med de yngre barnen

När jag väl har brottats klart med datorn och alla sladdar till SMART-boardet upphör barnsorlet. Sexåringarna sitter i halvring och stirrar på den projekterade bilden med sina stora ögon. Sedan tittar de på mig – när jag med blicken signalerar att jag ska börja.

”Hej alla!”, ropar jag engagerat. Jag får tillbaka ett glatt ”hej” i barnkör. ”Nää… Det var lite tyst. Vi provar igen!”, säger jag lite finurlig. ”Hej alla”, provar jag igen, varav barnen vrålar ”HEEEEEJ”.

Lektionen jag håller i utgår från Kiwi-korten (se här och här). Vi börjar lektionen med en liten uppvärmning. Jag visar upp några Kiwi-bilder och frågar barnen vad de tror att det är för yrken. Det är ofta helt fantastiska svar jag får tillbaka. På kort 22 [den jag subjektivt tolkar som elektriker] har jag bokstavligen fått höra allt mellan husbyggare till konstnär. Det blir ett bra samtal där barnen får berätta hur de tänker och varför just de har kodat korten/yrkena som de gjort.

Till varje yrkeskort frågar jag alltid: ”Är det en flicka eller pojke?”. Det märks att barnen redan har uppfattningar om vilka kön och yrken som ska höra ihop. Och det är inget konstigt. Framförallt inte om vi utgår från Linda Gottfredsons ”Theory of Circumscription and Compromise” som bl.a. beskriver när/hur kopplingen mellan kön och yrken görs.

Varje gång en Kiwi-fågel könas kontrar jag alltid med frågor som ”hur vet vi det?”; ”visst kan flickor också ha på sig en keps och jobba som elektriker”; ”jag är ju kille och inte tror ni att jag är starkare än er lärare/mamma/whatever? [märk: Jag är kort och liten så påståendet i sig är inte märkligt]”. Och sen går jag vidare till nästa naturliga fråga: ”Och om vi inte vet om fågeln är en han eller hon – vad säger vi då?”. Ofta, men inte alltid, är det någon enstaka elev som räcker upp handen och svarar ”hen”.

På min skola har vi duktiga lärare och personal så barnen har redan i tidig ålder introducerats för konceptet ”hen”. Om de inte har introducerats eller känner sig lite osäkra på begreppet är det ett utmärkt tillfälle att lansera det just då!

När ett barn väl har svarar ”hen” på det första yrkeskortet så exploderar jag av lycka, men jag svarar ofta lugnt med: ”Ja, precis! Om vi inte vet om fågeln är en han eller hon så säger vi hen”. Det mest fantastiska är att eleverna säger ”hen” i kör till nästa yrke/kort, och ropar ”HEN” till kortet efter. Jag har också kört övningen på de lite äldre barnen och det har gått riktigt bra!

Nej, barnen blir inte avprogrammerade på könsuppfattningar efter övningen. De svarar såklart som de förväntas svara. Däremot tror jag att det här är en av många tidiga insatser som i det långa loppet kan bryta en hel del föreställningar om att yrken är reserverade för – eller passar bättre till – vissa kön. Härifrån gäller det att jobba kontinuerligt och långsiktigt med studie- och yrkesvägledningen. Och det är inte heller något konstigt i sig, med tanke på att läroplanen, Skolverkets allmänna råd för SYV samt Skolinspektionens helt fantastiska kvalitetsrapport pekar på samma sak: Långsiktig, kontinuerlig och kompensatorisk vägledning.

Jag kommer definitivt att återkomma på temat ”SYV för barn i de yngre åldrarna” i kommande inlägg.

Publicerat i Förskoleklass, Genus, Kiwi-kort, Lektion, Studie- och yrkesvägledning, Yngre åldrar | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Nytt jobb på grundskola

I lite över ett halvår har jag jobbat på grundskola. Det är nog ett av de mest klokaste karriärvalen jag gjort – hittills! Det som tidigare har lockat med grundskola har bl.a. varit föreställningen om kontinuerligt och preventivt arbete i samtliga årskurser. Den förhoppningen har besannats i och med jobbytet! Jag har dessutom inte ens hälften av den administrativa bördan som jag hade på min förra arbetsplats: IM på en gymnasieskola.

Jag har många idéer och förhoppningar jag vill förverkliga på min nya arbetsplats. Genom skolans lokala plan för studie- och yrkesvägledning, som jag formulerat, är vi på god väg mot de målen. Det är dock ett hästarbete att förankra SYV-planen bland kollegorna. Som tur är är mina kollegor mottagliga – att inte tala om ledningen! Inom något läsår finns det en upparbetad SYV-kultur på skolan. Det är jag glad för!

Jag tror att det finns bättre förutsättningar för mig att göra ett bra SYV-arbete på grundskola än på gymnasiet. Det finns en möjlighet att följa eleverna över samtliga tio årskurser (om vi räknar med förskoleklass); undervisningen är inte begränsad till avstyckade kurser, vilket ger möjligheter till att smidigt integrera SYV i ämnena – samt att det är betydligt lättare att bryta destruktiva mönster (t.ex. gällande uppfattningar om genus) när eleverna är mottagliga knattar.

Kort och gott: Jag älskar att jobba på grundskola! Älskar! Och ibland ångrar jag bittert att jag inte bytte innan.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Orienterande möte för de nyanländas vuxennätverk

Skolvärlden berättade jag att jag gärna vill ha med signifikanta vuxna personer i vägledningen med nyanlända elever. När elever upplever stress är det viktigt att alla vuxna kring eleverna ger likvärdig information – och jobbar gemensamt för att eleverna ska landa i realistiska förväntningar och (del)mål.

För tredje terminen i rad bjuder jag in till en orienterande informationsträff för personal på HVB-hem, gode män, socialtjänst etc. Förutom att förse elevernas nätverk med relevant information får jag även tillfälle att etablera kontakt såväl som räta ut frågetecken.

Ett av huvudsyftena med att kalla på möte är att de vuxna kring eleverna får tillfälle att rusta sig för diskussioner inför gymnasieval eller i samband med att eleverna slutar skolan. Det är även viktigt att de som jobbar med ungdomarna inte ska dras med i elevernas stress: Vet de att eleverna har bra alternativ, även om de är för gamla för gymnasiet, slipper de känna ett behov av att krysta igenom eleverna genom systemet. Det är inte ovanligt att välvilliga kontaktpersoner och gode män uppmuntrar elever att söka nationella program – eller att de t.o.m. går in på gymnasieansökningstjänsten för att söka åt ungdomarna. Det leder bara till besvikelse från elevernas sida och merarbete för mig (jag måste nämligen söka upp eleverna under sommarlovet för att återställa ansökan). Ju fler vi är som drar åt samma håll, och får eleverna att acceptera att det nog är värt att läsa ytterligare ett eller två år på språkintroduktionen, desto mer konstruktivt blir det för eleverna.

Se bifogad kallelse för om du vill se på brevets utformning och formulering samt dagordningen. Förhoppningsvis blir vi fler studie- och yrkesvägledare som verkar för att fler vuxna får kännedom om utbildningsvägar. Dyker det upp frågor går det bra att kontakta mig. Telefonnummer och mail finns i kallelsen. Ambitionen är att även lägga upp min powerpoint från mötet i en separat post.

Kallelsen: Kallelse SI HT15

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det är mycket nu!

Min ambition om att blogga så ofta som jag önskat har kanske varit för hög? Det är väldigt många parallella yrkesrelaterade processer jag brottas med och som dränerar mig: Skriva individuella studieplaner för eleverna på språkintroduktionen, handleda en kandidat från studie- och yrkesvägledarprogrammet, administrativa uppgifter samt släcka bränder (särskilda elevärenden). På hemmafronten prioriterar jag familjen. Vid tillfälle unnar jag mig dessutom att lata: Zappa på TV’n; Koppla bort tankeprocesserna när barnet är nattat och hundarna rastade.

Med det sagt, har jag inte givit upp. Jag måste bara sänka ribban och/eller få mer struktur. Jag ser ett värde i bloggandet eftersom jag har en del tankar och funderingar att sätta ord på. Nu måste jag få till nya grepp. Frågan är bara hur.

Jag ska inte bara klaga. Det är mycket kul jag upplevt sedan skolstart. Jag har exempelvis en väldigt trevlig och duktig kandidat från universitetet (hen studerar T3 och är således rätt så färsk). Vi lär av varandra. Studenten får feedback på samtalen hen håller och på insatserna i sin helhet + tillfälle att skugga mig. Själv måste jag tänka till och definiera varför jag säger si eller gör så – och resonera kring min samtalsmetodologi.

Något annat nämnvärt jag upplevt är samrådet jag var på hos Skolverket i onsdags (15/10). Temat: Nyanlända elever. Det var ett bra och intressant möte. Alla – jag menar verkligen ALLA som var med på mötet – var kloka och engagerade. Det som var extra kul var att fler hade samma problembeskrivningar som jag länge sugit på: Rättssäker och enhetlig validering av utländska betyg; Stressen som eleverna upplever; Att det är allt utom konstruktivt att benämningarna av svensknivåer är fragmenterade och inte är överlappande mellan såväl som inom de olika skolformerna (SFI-skalan, SAS-grunds 1-3, CEFR etc.).

Snart är det läggdags – och en ny arbetsvecka. Låt oss hoppas att jag under veckan lyckas knäcka koden om att uppnå bättre struktur.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

I begynnelsen skapades en naiv och optimistisk pojke…

Året är 1990. En stolt och upprymd pojke sitter längst fram i klassrummet vid sin nytilldelade bänk. Jag, pojken, väntar otåligt på att läraren ska sätta igång. Hon står glatt vid dörren och hälsar sent anlända barn och deras föräldrar välkomna. ”Kom igen, kom igen, kom igen!”, tänker jag för mig själv.

Efter en lång och otålig väntan går läraren slutligen fram till tavlan. ”Äntligen!”, utbrister jag i min inre monolog. Hon börjar hon prata på ett samlat och lugnt sätt. ”Bla bla bla blaaa”. Jag lyssnar uppmärksamt men jag varken förstår eller tar in det hon säger. Mina ögon lyser stora. Det hela känns bara högtidligt.

När hon är klar med sin presentation tar hon på sig läsglasögonen och börjar läsa upp namn ur klasslistan. För varje namn hon läser upp, strecks en barnhand upp och/eller följs av ett barnrop. ”När det är min tur ska jag nog ropa ’ja’ och räcka upp handen”, tänker jag för mig själv samtidigt som jag sluter nävarna inför mitt vrål.

Plötsligt blir det ett avbrott i namnuppläsningen. ”Folckan? [konstpaus] Folckan Serr’en’dzjil?”, artikulerar lärarinnan högtidligt och slänger sedan en blick mot mig. För en stund delar vi en magisk stund. Jag tror mig kunna utläsa ”Snart, min vän, är det din tur. Jag väntar på att du ska skrika ut ditt namn och samtidigt räcka upp handen. Du är minsann duktig!”. Jag väntar ivrigt på att denna Folckan Serr’en’dzjil någon gång ska räcka upp handen så att det kan bli min tur någon gång. Jag – kan – bara – inte – inte – vänta – längre!

Tystnaden i klassrummet bryts av mammas korrigering av läraren, längre bak i klassrummet: ”Våålkan Serengil”.

En dans, men inte på rosor

12 år senare slås dörren upp i ett tyst klassrum. En trött tonårs-Volkan kliver in i klassrummet utan penna, skrivhäfte eller bok. Han är en kvart sent. Han slalomar mellan eleverna mot en tom bänk. ”Tjenare, hej, haha jo, hej”, säger han väsande när han passerar klasskamraterna.

Läraren avbryts i sin presentation om ideologier. Min entré var inte bara storslagen. Den lyckades även irritera läraren och de lite duktigare eleverna i klassen. ”Jaha, och vilken ideologi tillskriver du Edmund Burke, och vilka karaktäristiska drag skulle du säga att hans tankegods har?”. Jag hinner säga ”Burke vill i likhet med en konservburk…” innan jag avbryts av mobilen. ”Det är viktigt, jag måste ta det”, säger jag och dansar ut. Lärarens blir irriterad – men hans känsla övergår sedan till frustration och uppgivenhet. Han vet att jag kan och framförallt är intresserad av samhällskunskapen.

Likheter

Under alla mina år som studie- och yrkesvägledare har jag stött på en och annan ungdom jag känner igen mig i. Även om vi inte alltid delar liknade livsberättelser kan jag känna igen tendenser gällande dynamiken mellan dem och deras föräldrar, destruktiviteten i de egensanktionerade sovmorgnarna och nonchalansen mot lärarna (och framförallt deras eget lärande).

Hur påverkar min erfarenhet och mitt sociala arv mötet med eleverna? Är det något jag ska förvalta och använda? Eller är risken att jag försöker korrigera mina egna misstag genom eleverna jag träffar? Jag vet faktiskt inte. Jag vill dock tro att min erfarenhet och mitt arv lyser igenom när jag bekräftar/formulerar elevernas berättelser och att eleverna på så sätt känner sig sedda och bekräftade.

Publicerat i Studie- och yrkesvägledning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Nyårslöften inför det nya läsåret

Det är väldigt mycket jag vill hinna göra under det kommande läsåret: Fördjupa arbetet med att integrera SYV i undervisningen, införa vägledarportfolion som följer med eleverna under tider hos oss på Enskede Gårds gymnasium, [återigen] ge mig på masterutbildningen i karriärsutveckling och vägledning och en hel del annat! Givetvis är min tid och ork begränsad – tyvärr!

Efter många om och men har jag kokat ner en uppsjö av nyårslöftesförslag till ett nyårslöfte jag verkligen måste hålla: Jag ska föra loggbok över min arbetsvecka. Min förhoppning är att kunna få ett underlag för reflexion över mina arbetsinsatser och den metodik jag använder. Allt annat jag gör utöver detta, som jag velat förverkliga, ser jag som bonus.

Vilka nyårslöften inför det kommande läsåret har du?

Gott nytt år!

Publicerat i Okategoriserade, Samtalsmetoder, Yrkesetik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Mamma, pappa och SYV

Året är 1997. Jag och mamma promenerar mot skolan. Vi går från det segregerade och stigmatiserade bostadsområdet. Mamma är fint uppklädd inför kvartsamtalet. På vägen tjatar hon om att jag kanske också skulle ha klätt upp mig – eller åtminstone tvätta bort allt vax jag har i håret. ”…men mamma!” gnäller jag tillbaka på turkiska.

20 minuter senare befinner vi oss utanför ett tomt klassrum. Mamma hälsas välkommen av klassläraren. Själv får jag ett formellt ”Hej Volkan”. Sedan instrueras vi att sätta oss. Klassläraren slår upp mitt uppslag pärmen och berättar monotont om provresultat, närvaron och hur det går för mig. Mamma påpekar att jag borde jobba hårdare och framförallt göra mina läxor när hon får höra att jag inte presterar på en MVG-nivå: ”Han spelar bara på hans Indento…”. ”Det heter Nintendo!”, rättar jag mamma samtidigt som jag sitter med armarna i kors och surar.

Läraren försäkrar mamma om att det går bra för hennes son och att han varken behöver särskilt stöd eller börja om. Han har kanske inte alla rätt på proven, men det går definitivt framåt. Mamma känner sig förvirrad. Hon tänker tillbaka till de egna skolåren i Turkiet. Där gjorde hon minsann läxorna varje dag – och då gick det sisådär för henne. Hennes son spelar däremot Indento dagarna i ända och lyckas ändå hyfsat i skolan. ”Jag fattar ingenting”, tänker hon för sig själv.

Inga läxor idag? Varsågod och hitta på egna!

Hemma är förväntningarna och kraven på mig skyhöga. ”Voooolkan, har du gjort dina läxor? Vad då att du inte har några läxor?! Då får träna på gångertabellen. Gångertabellen! Annars slänger jag ut din Indento. Ja, ja, Nintendo då!”. Diskussionen var ungefär identisk när gymnasiet var på tal. ”Vooolkan, har du valt natur? Det spelar ingen roll att du inte tycker om matematik. Det är för att du inte gör dina läxor!”.

Hemma hos oss var bokhyllan fylld med porslinsfigurer och prynadssaker. Skönlitteratur hade vi nog inte hemma (möjligen inlåsta i syrrans rum bland affischer på New Kids on the Block, Michael Jackson-kassetter och OKEY-tidningar. Jag varken ville eller fick gå in där). Den enda litteraturen vi hade hemma, som jag kommer på på rak arm, var den turkisk-svenska ordboken. Den användes flitigt i samband med att mamma titta på nyheterna.

Vi hade helt enkelt inte det kulturella kapitalet som premierade studier. Trots det satt jag med mamma vid köksbordet och tragglade läxor eller gångertabellen. Om inte hennes svenska räckte till för att gå igenom de lite svårare texterna så fanns det alltid en gångertabell att öva på…

Transformering och nya aspirationer

Mamma var väldigt mån om att hennes son minsann skulle studera. Hon var starkt övertygad om att nyckeln bort från bidragsberoende och vår socioekonomiska situation låg i framgångsrika studieresultat. Inte nödvändigtvis för att kunskapen i sig hade ett egenvärde. Det var mer en fråga om att hårt slit i skolan helt enkelt öppnade vägarna för akademiska studier och i och med den en gynnsam karriär.

Med åren rättades mina tankemönster efter akademiska-studier-är-det-enda-gångbara-normen. Det var inte enbart en fråga om prestige. Nej. Parallellt löpte en stark framtidstro och längtan efter att bli något utöver det vanliga. I min omvärld var det vanliga socialbidrag, förfallna bostadsområden och låglönejobb.

Författarna Gray Poehnell och Norman E. Amundson sätter ord på mina resonemang som ungdom och paradigmet jag levde i genom de inledande självbiologiska skildringarna i boken Hope-Filled Engagement (2011, s. 29):

[E]ducation was viewed as the way out of poverty and one’s social situation. We were all encouraged to consider post-secondary education.

Alla som har jobbat med elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden har säkert stött på en och annan ungdom med liknande upplevelser som mig. Det sker oftast i samband med utvecklingssamtal eller gymnasievalet, när föräldrarnas roll blir mer påtaglig och närvarande.

Att misslyckas var uppenbarligen inte så farligt

Jag ser inga som helst fel i att föräldrar engagerar sig för och har höga förväntningar på deras barn – eller för den delen att eleverna har ambitiösa planer. Det är nyckelfaktorer för framgångsrika studier. Däremot är det väldigt trist när elever utesluter yrkesprogram och/eller väljer utbildningar de inte är helt peppa på, bara för att vara föräldrarna/föräldern till lags. Det öppnar dock upp för nya ingångar och konstruktiva diskussioner om eleverna inte blir antagna till de utbildningarna, för att de antingen saknar behörighet eller inte har poäng nog.

Jag kom inte in på Naturvetenskapsprogrammet som jag, och framförallt mamma, hade hoppats på. ”Okej, Volkan. Du kom inte in, men jag hoppas att du går på gymnasiet i alla fall”, sa mamma i samband med det bistra antagningsbeskedet. Det var inte farligare än så. Inga utskällningar, antydningar till att jag var dum i huvudet, ingen besvikelse… Och bara där släppte en stor del av min ångest och känslan av misslyckande.

Efter att ha gått igenom reservlistorna på Gymnasieantagningen kom jag in på Omvårdnadsprogrammet, som det hette på den tiden, och där kunde min berättelse om gymnasiet ha slutat lyckligt – men icke! ”Lyckligtvis” dök det upp en plats på Naturvetenskapsprogrammet och jag tackade ja, utan att tveka. För att göra en lång historia kort resulterade programbytet i ett totalt misslyckande och avhopp. Det var helt enkelt för svårt och jag var inte kapabel att tillgodose mig utbildningen. Efterföljande läsår landade jag på Samhällsvetenskapsprogrammet. Jag kunde aldrig ha hamnat mer rätt!

Inkludering av föräldrarna i studie- och yrkesvägledningen?

Hur skulle min och många andra ungdomars historia bli om studie- och yrkesvägledningen även involverade föräldrarna? Jag menar inte enbart information och möjlighet för föräldrarna att ställa frågor – utan studie- och yrkesvägledning som en mer kvalificerad insats. Jag tror att Parent Involved Career Exploration (PIECE) och andra närliggande metoder/koncept skulle vara ett utmärkt sätt skulle bryta invanda mönster. Framförallt i avseendena barnjag vs föräldrajag i diskussionerna om vidare studier samt de sociokulturella begränsningarna.

Studie- och yrkesvägledning skall vara elevcentrerad. Därför är det en sund ryggmärgsreaktion att ställa sig frågande till att involvera föräldrarna i vägledningen. Å andra sidan bör man fråga sig vilken nytta intensiva vägledarinsatser har om föräldrarna ändå drar åt ett annat håll eller om hemmets kultur överskuggar elevens egna beslut inför gymnasievalet.

Jag inser givetvis att det finns många risker med att bjuda in föräldrarna in i vägledningen. Syftet ska vara glasklart från början och vägledaren skall vara bekväma i rollen som samtalsledare. I annat fall blir sessionen en flopp.

Sommarläsning

Det finns en hel del litteratur inom området elev/föräldrar i studie- och yrkesvägledningen. Under sommarlovet skall jag försöka få en viss översikt över stoffet. Det smidigaste är nog om jag bokar in en eller två läsdagar på Stockholms universitetsbibliotek för att komma åt tidsskriftdatabaserna. Det är en av många aktiviteter jag verkligen ser fram emot under sommarlovet! Givetvis sammanställer jag metoderna och mina reflektioner på bloggen!

Jag vill önska alla en trevlig sommar!

 

Publicerat i Samtalsmetoder, Studie- och yrkesvägledning | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hej och välkommen!

Efter många om och men har jag äntligen kommit igång med Serengil.se! Tanken är att jag ska blogga om SYV-relaterade frågor + lägga upp eget material i idébanken. Webbplatsen är i en inledningsfas och kommer troligen att ändras en hel del den närmaste tiden. Jag tar tacksamt emot förslag på förbättringar och idéer i kommentarsfältet eller på mail!

På hösten kommer jag även fortsätta blogga för Lärarnas riksförbund genom Vägledarbloggen. Detta efter en lång paus. Jag tog en time out på grund av att jag uttryckt mig klumpigt och otydligt.

Syftet och motiven bakom webbplatsen

Du kanske undrar vad skillnaden är på mitt bloggande här och på Vägledarbloggen. Varför bre ut sig och inte nöja sig med en plattform? Det är berättigade frågeställningar. Jag har resonerat så att jag ägnar skrivandet i Vägledarbloggen åt frågor som rör min och andra vägledares yrkesutövning/situation utifrån ett fackligt/arbetstagarperspektiv. På den här bloggen vill jag däremot sväva ut mot frågor som rör allt mellan metodologiska och teoretiska frågeställningar om studie- och yrkesvägledning till funderingar i vardagen samt skol- arbetsmarknadspolitik.

Syftet med bloggen och webbsiten i stort är kort och gott att jag ska utvecklas som studie- och yrkesvägledare genom att

  • sätta ord på mina tankar;
  • resonera mig fram till nya tankar;
  • lära mig nytt och
  • få feedback på mitt skrivna stoff.

Det vore väldigt kul om jag lyckades röra upp tankar och funderingar bland andra verksamma vägledare! Ett annat syfte med mitt skrivande är att verka för spridandet av ökad studie- och yrkesvägledning i Skolsverige (bl.a. genom idébanken).

Jag vill önska dig varmt välkommen till Serengil.se!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer