I begynnelsen skapades en naiv och optimistisk pojke…

Året är 1990. En stolt och upprymd pojke sitter längst fram i klassrummet vid sin nytilldelade bänk. Jag, pojken, väntar otåligt på att läraren ska sätta igång. Hon står glatt vid dörren och hälsar sent anlända barn och deras föräldrar välkomna. ”Kom igen, kom igen, kom igen!”, tänker jag för mig själv.

Efter en lång och otålig väntan går läraren slutligen fram till tavlan. ”Äntligen!”, utbrister jag i min inre monolog. Hon börjar hon prata på ett samlat och lugnt sätt. ”Bla bla bla blaaa”. Jag lyssnar uppmärksamt men jag varken förstår eller tar in det hon säger. Mina ögon lyser stora. Det hela känns bara högtidligt.

När hon är klar med sin presentation tar hon på sig läsglasögonen och börjar läsa upp namn ur klasslistan. För varje namn hon läser upp, strecks en barnhand upp och/eller följs av ett barnrop. ”När det är min tur ska jag nog ropa ’ja’ och räcka upp handen”, tänker jag för mig själv samtidigt som jag sluter nävarna inför mitt vrål.

Plötsligt blir det ett avbrott i namnuppläsningen. ”Folckan? [konstpaus] Folckan Serr’en’dzjil?”, artikulerar lärarinnan högtidligt och slänger sedan en blick mot mig. För en stund delar vi en magisk stund. Jag tror mig kunna utläsa ”Snart, min vän, är det din tur. Jag väntar på att du ska skrika ut ditt namn och samtidigt räcka upp handen. Du är minsann duktig!”. Jag väntar ivrigt på att denna Folckan Serr’en’dzjil någon gång ska räcka upp handen så att det kan bli min tur någon gång. Jag – kan – bara – inte – inte – vänta – längre!

Tystnaden i klassrummet bryts av mammas korrigering av läraren, längre bak i klassrummet: ”Våålkan Serengil”.

En dans, men inte på rosor

12 år senare slås dörren upp i ett tyst klassrum. En trött tonårs-Volkan kliver in i klassrummet utan penna, skrivhäfte eller bok. Han är en kvart sent. Han slalomar mellan eleverna mot en tom bänk. ”Tjenare, hej, haha jo, hej”, säger han väsande när han passerar klasskamraterna.

Läraren avbryts i sin presentation om ideologier. Min entré var inte bara storslagen. Den lyckades även irritera läraren och de lite duktigare eleverna i klassen. ”Jaha, och vilken ideologi tillskriver du Edmund Burke, och vilka karaktäristiska drag skulle du säga att hans tankegods har?”. Jag hinner säga ”Burke vill i likhet med en konservburk…” innan jag avbryts av mobilen. ”Det är viktigt, jag måste ta det”, säger jag och dansar ut. Lärarens blir irriterad – men hans känsla övergår sedan till frustration och uppgivenhet. Han vet att jag kan och framförallt är intresserad av samhällskunskapen.

Likheter

Under alla mina år som studie- och yrkesvägledare har jag stött på en och annan ungdom jag känner igen mig i. Även om vi inte alltid delar liknade livsberättelser kan jag känna igen tendenser gällande dynamiken mellan dem och deras föräldrar, destruktiviteten i de egensanktionerade sovmorgnarna och nonchalansen mot lärarna (och framförallt deras eget lärande).

Hur påverkar min erfarenhet och mitt sociala arv mötet med eleverna? Är det något jag ska förvalta och använda? Eller är risken att jag försöker korrigera mina egna misstag genom eleverna jag träffar? Jag vet faktiskt inte. Jag vill dock tro att min erfarenhet och mitt arv lyser igenom när jag bekräftar/formulerar elevernas berättelser och att eleverna på så sätt känner sig sedda och bekräftade.

Det här inlägget postades i Studie- och yrkesvägledning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *