Mamma, pappa och SYV

Året är 1997. Jag och mamma promenerar mot skolan. Vi går från det segregerade och stigmatiserade bostadsområdet. Mamma är fint uppklädd inför kvartsamtalet. På vägen tjatar hon om att jag kanske också skulle ha klätt upp mig – eller åtminstone tvätta bort allt vax jag har i håret. ”…men mamma!” gnäller jag tillbaka på turkiska.

20 minuter senare befinner vi oss utanför ett tomt klassrum. Mamma hälsas välkommen av klassläraren. Själv får jag ett formellt ”Hej Volkan”. Sedan instrueras vi att sätta oss. Klassläraren slår upp mitt uppslag pärmen och berättar monotont om provresultat, närvaron och hur det går för mig. Mamma påpekar att jag borde jobba hårdare och framförallt göra mina läxor när hon får höra att jag inte presterar på en MVG-nivå: ”Han spelar bara på hans Indento…”. ”Det heter Nintendo!”, rättar jag mamma samtidigt som jag sitter med armarna i kors och surar.

Läraren försäkrar mamma om att det går bra för hennes son och att han varken behöver särskilt stöd eller börja om. Han har kanske inte alla rätt på proven, men det går definitivt framåt. Mamma känner sig förvirrad. Hon tänker tillbaka till de egna skolåren i Turkiet. Där gjorde hon minsann läxorna varje dag – och då gick det sisådär för henne. Hennes son spelar däremot Indento dagarna i ända och lyckas ändå hyfsat i skolan. ”Jag fattar ingenting”, tänker hon för sig själv.

Inga läxor idag? Varsågod och hitta på egna!

Hemma är förväntningarna och kraven på mig skyhöga. ”Voooolkan, har du gjort dina läxor? Vad då att du inte har några läxor?! Då får träna på gångertabellen. Gångertabellen! Annars slänger jag ut din Indento. Ja, ja, Nintendo då!”. Diskussionen var ungefär identisk när gymnasiet var på tal. ”Vooolkan, har du valt natur? Det spelar ingen roll att du inte tycker om matematik. Det är för att du inte gör dina läxor!”.

Hemma hos oss var bokhyllan fylld med porslinsfigurer och prynadssaker. Skönlitteratur hade vi nog inte hemma (möjligen inlåsta i syrrans rum bland affischer på New Kids on the Block, Michael Jackson-kassetter och OKEY-tidningar. Jag varken ville eller fick gå in där). Den enda litteraturen vi hade hemma, som jag kommer på på rak arm, var den turkisk-svenska ordboken. Den användes flitigt i samband med att mamma titta på nyheterna.

Vi hade helt enkelt inte det kulturella kapitalet som premierade studier. Trots det satt jag med mamma vid köksbordet och tragglade läxor eller gångertabellen. Om inte hennes svenska räckte till för att gå igenom de lite svårare texterna så fanns det alltid en gångertabell att öva på…

Transformering och nya aspirationer

Mamma var väldigt mån om att hennes son minsann skulle studera. Hon var starkt övertygad om att nyckeln bort från bidragsberoende och vår socioekonomiska situation låg i framgångsrika studieresultat. Inte nödvändigtvis för att kunskapen i sig hade ett egenvärde. Det var mer en fråga om att hårt slit i skolan helt enkelt öppnade vägarna för akademiska studier och i och med den en gynnsam karriär.

Med åren rättades mina tankemönster efter akademiska-studier-är-det-enda-gångbara-normen. Det var inte enbart en fråga om prestige. Nej. Parallellt löpte en stark framtidstro och längtan efter att bli något utöver det vanliga. I min omvärld var det vanliga socialbidrag, förfallna bostadsområden och låglönejobb.

Författarna Gray Poehnell och Norman E. Amundson sätter ord på mina resonemang som ungdom och paradigmet jag levde i genom de inledande självbiologiska skildringarna i boken Hope-Filled Engagement (2011, s. 29):

[E]ducation was viewed as the way out of poverty and one’s social situation. We were all encouraged to consider post-secondary education.

Alla som har jobbat med elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden har säkert stött på en och annan ungdom med liknande upplevelser som mig. Det sker oftast i samband med utvecklingssamtal eller gymnasievalet, när föräldrarnas roll blir mer påtaglig och närvarande.

Att misslyckas var uppenbarligen inte så farligt

Jag ser inga som helst fel i att föräldrar engagerar sig för och har höga förväntningar på deras barn – eller för den delen att eleverna har ambitiösa planer. Det är nyckelfaktorer för framgångsrika studier. Däremot är det väldigt trist när elever utesluter yrkesprogram och/eller väljer utbildningar de inte är helt peppa på, bara för att vara föräldrarna/föräldern till lags. Det öppnar dock upp för nya ingångar och konstruktiva diskussioner om eleverna inte blir antagna till de utbildningarna, för att de antingen saknar behörighet eller inte har poäng nog.

Jag kom inte in på Naturvetenskapsprogrammet som jag, och framförallt mamma, hade hoppats på. ”Okej, Volkan. Du kom inte in, men jag hoppas att du går på gymnasiet i alla fall”, sa mamma i samband med det bistra antagningsbeskedet. Det var inte farligare än så. Inga utskällningar, antydningar till att jag var dum i huvudet, ingen besvikelse… Och bara där släppte en stor del av min ångest och känslan av misslyckande.

Efter att ha gått igenom reservlistorna på Gymnasieantagningen kom jag in på Omvårdnadsprogrammet, som det hette på den tiden, och där kunde min berättelse om gymnasiet ha slutat lyckligt – men icke! ”Lyckligtvis” dök det upp en plats på Naturvetenskapsprogrammet och jag tackade ja, utan att tveka. För att göra en lång historia kort resulterade programbytet i ett totalt misslyckande och avhopp. Det var helt enkelt för svårt och jag var inte kapabel att tillgodose mig utbildningen. Efterföljande läsår landade jag på Samhällsvetenskapsprogrammet. Jag kunde aldrig ha hamnat mer rätt!

Inkludering av föräldrarna i studie- och yrkesvägledningen?

Hur skulle min och många andra ungdomars historia bli om studie- och yrkesvägledningen även involverade föräldrarna? Jag menar inte enbart information och möjlighet för föräldrarna att ställa frågor – utan studie- och yrkesvägledning som en mer kvalificerad insats. Jag tror att Parent Involved Career Exploration (PIECE) och andra närliggande metoder/koncept skulle vara ett utmärkt sätt skulle bryta invanda mönster. Framförallt i avseendena barnjag vs föräldrajag i diskussionerna om vidare studier samt de sociokulturella begränsningarna.

Studie- och yrkesvägledning skall vara elevcentrerad. Därför är det en sund ryggmärgsreaktion att ställa sig frågande till att involvera föräldrarna i vägledningen. Å andra sidan bör man fråga sig vilken nytta intensiva vägledarinsatser har om föräldrarna ändå drar åt ett annat håll eller om hemmets kultur överskuggar elevens egna beslut inför gymnasievalet.

Jag inser givetvis att det finns många risker med att bjuda in föräldrarna in i vägledningen. Syftet ska vara glasklart från början och vägledaren skall vara bekväma i rollen som samtalsledare. I annat fall blir sessionen en flopp.

Sommarläsning

Det finns en hel del litteratur inom området elev/föräldrar i studie- och yrkesvägledningen. Under sommarlovet skall jag försöka få en viss översikt över stoffet. Det smidigaste är nog om jag bokar in en eller två läsdagar på Stockholms universitetsbibliotek för att komma åt tidsskriftdatabaserna. Det är en av många aktiviteter jag verkligen ser fram emot under sommarlovet! Givetvis sammanställer jag metoderna och mina reflektioner på bloggen!

Jag vill önska alla en trevlig sommar!

 

Det här inlägget postades i Samtalsmetoder, Studie- och yrkesvägledning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *