Prövning av skollagen

I det här inlägget kommer jag att gå in på vad man kan och bör göra för att testa skollagens formuleringar som berör studie- och yrkesvägledning såväl som toucha professionsfrågan.

Utifrån mitt perspektiv finns det två angreppssätt att testa gällande skrivningar i skollagen. Det ena är att låta Skolinspektionen undersöka om skolor och/eller huvudmän följer 4 kap. 29–30 §§ i skollagen, d.v.s. (i) om skolorna har utbildade studie- och yrkesvägledare och (ii) om tjänsterna som innehas av personer som inte är utbildade vägledare utlyses återkommande varje år. Det andra sättet är att låta Lärarnas riksförbund titta närmare på frågan, och i synnerlighet på 30 § om utlysandet av tjänsterna, för att därefter driva frågan i högre instans.

Förra året lyfte jag frågan om prövning av skollagen på årsmötet för Forumet för studie- och yrkesvägledning (Lärarnas riksförbund), vilket också röstades igenom enligt min formulering. Min förhoppning är att bollen nu är i rullning, även om jag inte förväntar mig snabba processer. Om och hur frågan kan väckas hos Skolinspektionen bör eventuellt utforskas ytterligare. Jag har svårt att tänka mig att frågan har en prioritet när det finns större strukturella problem såväl som uppenbara brister ute på skolorna. Det gör dock inte prövningen av skollagens formuleringar i SYV-frågan oviktig.

Oavsett hur 4 kap. 29–30 §§ i skollagen prövas kommer den med stora risker. Jag ser å ena sidan potentiella personliga tragedier. Människor, som är anställda som [obehöriga] studie- och yrkesvägledare, riskerar att förlora sina arbeten. I de fallen ser jag det som särskilt viktigt att skolhuvudmännen ordnar så att dessa antingen kan få läsa den överbryggande SYV-utbildningen vid UMU, eller SYV-programmen på distans genom SU eller UMU. Helst att då får göra det med lön för studie- och arbetstiden (vilket definitivt är en bra investering för huvudmännen) alternativt att tjänsterna förlängs årsvis under tiden de studerar – upp till fem år.

Den andra risken jag ser med att skollagen prövas skarpt är att de kontrollerande och/eller dömande instanserna landar i att huvudmännen själva får tolka vad som anses vara “utbildning avsedd för sådan verksamhet” [d.v.s. studie- och yrkesvägledning]. Det kan leda till att yrkesexaminerade studie- och yrkesvägledare tappar det relativa övertaget, som idag manifesteras genom den praxis att seriösa skolhuvudmän enbart tillsvidareanställer s.k. behöriga vägledare. Det kan utlösa en (välbehövlig) kris i studie- och yrkesvägledarkåren som i slutändan kan leda till en kår-egen auktorisation, och en tydligare professionell avgränsning.

Jag är optimistisk oavsett om yrkesexaminerade studie- och yrkesvägledare får en tydligare särställning eller om vi istället hamnar i en kris. Vi är i ett läge då det hela behöver laddas ur och framförallt att läget bör förtydligas.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *