Särställning för examinerade vägledare: Protektionism eller kvalitetssäkring?

Det har inom yrkeskåren höjts röster för att studie- och yrkesvägledare ska ha yrkeslegitimation eller en egen auktorisation. Tanken kan vara sympatisk utifrån ett kvalitetsperspektiv: Att den sökande har rätt till kvalificerat stöd inför val av studier och yrkesliv. Det man dock får passa sig för är protektioniska anledningar med en yrkeslegitimation – att hålla ute ”obehöriga”. Det blir då en omsorgsfråga för kåren istället för att säkra kvaliteten för de sökande.

Innan frågan om legitimation eller auktorisation lyfts bör man noggrant granskas vad det egentligen står i skollagen: Hur ser formuleringarna ut? Och är formuleringarna tillräckligt starka? Utifrån mitt perspektiv finns det två nyckelformuleringar i skollagen. Dessa återfinns i egna paragrafer i andra kapitlet, under den särskilda sektionen för studie- och yrkesvägledning:

29 § Elever (…) ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (…).

30 § För att få anställas utan tidsbegränsning för studie- och yrkesvägledning ska den sökande ha en utbildning avsedd för sådan verksamhet (…).

Det jag vill problematisera kring och lyfta särskilt är de delar som berör kompetensen för studie- och yrkesvägledning i 29 § och utbildning avsedd för sådan verksamhet (d.v.s. studie- och yrkesvägledning) i 30 §. Det jag bestämt menar – tills jag övertygas om annat – är att examensordningen för studie- och yrkesvägledarexamen (den återfinns i bilaga II i högskoleförordningens) beskriver en utbildning som rustar praktikerna med den kompetensen och som dessutom är avsedd för just studie- och yrkesvägledning. När en rektor anställer en studie- och yrkesvägledare som inte är examinerad bör rektorn vara beredd att styrka att eleverna verkligen har tillgång till en kvalificerad kompetens av studie- och yrkesvägledning.

Att en skolverksamhet har tillgång till kvalificerad vägledning är inte synonymt med att en erfaren lärare eller beteendevetare träffar eleverna inför kommande gymnasieval. För att vara rättvis måste det dock påpekas att en oexaminerad studie- och yrkesvägledare kan utföra ett kvalificerat jobb såväl som att en examinerad studie- och yrkesvägledare kan vara allt annat än kvalificerad. Det som benämns som kompetent och kvalificerad vägledning måste vara grundad i forskningen relaterad till karriärutvecklingsområdet såväl som i den forskarbaserade vägledarpraktiken/-metodiken. Skollagens egen formulering för detta finns elegant formulerat i tredje stycket i 1 kap. 5 § om att ”[u]tbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Oddsen är större att en person som innehar en studie- och yrkesvägledarexamen har visat

kunskap om områdets [egen anm. ‘vägledningens’] vetenskapliga grund, kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen (ur examensordningen för studie- och yrkesvägledare, bilaga II i Högskoleförordningen).

Det är trots allt de kunskaper en studie- och yrkesvägledare måste ha uppvisat för att få en examen enligt examensordningen – och det är lärosätenas uppgift att säkra att denna kompetens finns för att studenterna ska examineras. Den vetenskapliga grunden, den beprövade erfarenheten, studie- och yrkesvägledarkompetensen och utbildningen som finns avsedd för den studie- och yrkesvägledande verksamheten finns alla välförankrade i studie- och yrkesvägledarutbildningen. Det ska på den grunden inte behövas en legitimation eller auktorisation som styrker den kompetens som studie- och yrkesvägledarna har.

Om formuleringarna i skollagen är tydliga nog, hur kommer det sig då att det saknas examinerade studie- och yrkesvägledare ute på grundskolorna i landet? Är det för att de grundskolorna redan har den kompetens som motsvarar det om finns i en studie- och yrkesvägledarexamen? Kan i så fall de rektorerna gå i god för att det oexaminerade personerna har kunskaper inom forskningsfältet inom karriärvägledning såväl som färdigheter inom den forskarbaserade vägledarpraktiken/-metodiken? Hur säkerställs dessa färdigheter i så fall? Om rektorerna inte kan styrka att de oexaminerade studie- och yrkesvägledarna har de kunskaper och färdigheter som motsvaras av en studie- och yrkesvägledarexamen: Hur menar de i så fall att eleverna har tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses? Eller ska man se det på följande vis: Att skollagen är tydlig gällande kravet på att ha examinerade studie- och yrkesvägledare – men att många rektorer och skolhuvudmän av olika skäl väljer att bortse från det?

Nästkommande inlägg

I kommande inlägg kommer jag att gå in på vad som kan och bör göras för att testa skollagens formuleringar som berör studie- och yrkesvägledning såväl som professionsfrågan.

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Studie- och yrkesvägledning. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *