När jag väl har brottats klart med datorn och alla sladdar till SMART-boardet upphör barnsorlet. Sexåringarna sitter i halvring och stirrar på den projekterade bilden med de stora ögonen. Sedan tittar de på mig – när jag med blicken signalerar att jag ska börja.
“Hej alla!”, ropar jag engagerat. Jag får tillbaka ett glatt “hej” i barnkör. “Nää… Det var lite tyst. Vi provar igen!”, säger jag lite finurlig. “Hej alla”, provar jag igen, varav barnen vrålar “HEEEEEJ!”.
Lektionen jag håller i utgår från Kiwi-korten (se här och här). Vi börjar lektionen med en liten uppvärmning. Jag visar upp några Kiwi-bilder och frågar barnen vad de tror att det är för yrken som illustreras. Det är ofta helt fantastiska svar jag får tillbaka. På kort 22 [den jag subjektivt tolkar som elektriker] har jag bokstavligen fått höra allt: Från husbyggare till konstnär. Det blir ett bra samtal där barnen får berätta hur de tänker och varför just de har kodat korten/yrkena som de gjort.
Till varje yrkeskort frågar jag alltid: “Är det en flicka eller pojke?”. Det märks att barnen redan har uppfattningar om vilka kön och yrken som ska höra ihop. Och det är inget konstigt. Framförallt inte om vi utgår från Linda Gottfredsons “Theory of Circumscription and Compromise” som bl.a. beskriver när/hur kopplingen mellan kön och yrken görs.
Varje gång en Kiwi-fågel könas kontrar jag alltid med frågor som “hur vet vi det?”; “visst kan flickor också ha på sig en keps och jobba som elektriker?”; “jag är ju kille och inte tror ni att jag är starkare än er lärare/mamma/whatever?” [märk: Jag är kort och liten så påståendet i sig är inte märkligt]. Och sen går jag vidare till nästa naturliga fråga: “Och om vi inte vet om fågeln är en han eller hon – vad säger vi då?”. Ofta, men inte alltid, är det någon enstaka elev som räcker upp handen och svarar “hen”.
På min skola har vi duktiga lärare och personal så barnen har redan i tidig ålder introducerats för konceptet “hen”. Om de inte har introducerats för det än eller känner sig lite osäkra på begreppet är det ett utmärkt tillfälle att lansera det just då!
När ett barn väl har svarar “hen” på det första yrkeskortet så exploderar jag av lycka, men jag svarar ofta lugnt med: “Ja, precis! Om vi inte vet om fågeln är en han eller hon så säger vi hen”. Det mest fantastiska är att eleverna säger “hen” i kör till nästa yrke/kort, och ropar “HEN” till kortet efter. Jag har också kört övningen på de lite äldre barnen och det har gått riktigt bra det med.
Nej, barnen blir inte avprogrammerade på könsuppfattningar efter övningen. De svarar såklart vad de förväntas svara. Däremot tror jag att det här är en av många tidiga insatser som i det långa loppet kan bryta en hel del föreställningar om att yrken är reserverade för – eller passar bättre till – vissa kön. Härifrån gäller det att jobba kontinuerligt och långsiktigt med studie- och yrkesvägledningen. Och det är inte heller något konstigt i sig, med tanke på att läroplanen, Skolverkets allmänna råd för SYV samt Skolinspektionens helt fantastiska kvalitetsrapport pekar på samma sak: Långsiktig, kontinuerlig och kompensatorisk vägledning.
Jag kommer definitivt att återkomma på temat “SYV för barn i de yngre åldrarna” i framtida inlägg.
[Texten är omarbetad 2023]