Ska F-betyget slopas eller vara kvar som det är? Sedan 2022 har allt fler röster höjts för avskaffandet av F – det underkända betyget. I debatten får man höra “att det är barnplågeri att underkänna barn” (ledartext, Expressen, 17/5-22). Enligt Nätverket för en likvärdig skola “stryps livschanserna för eleverna med F” (debattinlägg, GP, 18/4-23). Från journalistiken förstärks narrativet ytterligare: “Underkända ungdomar tappar motivationen och slås ut från arbetsmarknaden” (skolforskare i Vetenskapens värld, SVT, 16/5-22). Lägg därtill till lärarfackets motstånd mot F:et: “Lärarnas arbetsbelastning blir orimligt hög för varje satt F. Dessutom genereras merarbete i form av ytterligare administration; Samtidigt riskerar lärarna att krysta fram godkända betyg efter press från sina rektorer” (diverse skolprofiler i gransknings F-betyget, ett flertal artiklar, Vi lärare, 29/1 och 1/6).
Jag vet inte om argumenteringen om att elever med F slås ut bygger på intellektuell ohederlighet eller ren okunskap men det är hursomhelst förkastligt. Effekten av detta blir att föräldrar och elever blir stressade i onödan. Från det skedet är steget inte alltför stort att föräldrarna projicerar sin stress på lärarna. Ingen vill väl att ens barn parkeras i en återvändsgränd?
En kortare sakupplysning för läsaren är på sin plats gällande de elever som är obehöriga till de nationella programmen, det vill säga yrkesprogrammen och de högskoleförberedande programmen. Kraven för dessa utbildningar är godkända betyg i svenska, matematik och engelska samt ytterligare fem eller nio ämnen, beroende på vad eleverna söker för program. Elever som inte kvalificerar sig till ett nationellt program hänvisas till introduktionsprogram. Två av dessa varianter är: Programinriktat val och yrkesintroduktion.
Om man ska förenkla det kan man säga att det programinriktade valet vänder sig till elever som saknar relativt få ämnen. De får inte sakna ett betyg i svenska, men kan sakna det i antingen engelska eller matematik. Dessa elever brukar bakas in i de nationella programmen samtidigt som de parallellt läser upp det som saknas för behörighet. Det programinriktade valet finns både för yrkesprogrammen och tungt teoretiska program.
Obehöriga elever som inte når kraven eller blir antagna till programinriktat val kan med fördel söka yrkesintroduktionen. Upplägget för yrkesintroduktionen varierar stort men betoningen ligger ofta på anställningsbarhet. En sådan anställningsbarhet kan exempelvis nås genom olika paket av yrkeskurser. På yrkesintroduktionen kan man även betygskomplettera såväl som att skuggläsa med ett nationellt yrkesprogram.
Jag menar inte att introduktionsprogrammet är optimalt och det efterlängtade resultatet från en utredning, “Fler vägar till arbetslivet” (Dir. 2022:74), om introduktionsprogrammet är förhoppningsvis klart till nästa år. Programmet har självklart potential att bli bättre, men det fångar upp obehöriga elever. Den detaljen har många F-motståndare missat. Om merparten av dem skulle ha kännedom om möjligheterna som det programinriktade valet respektive yrkesintroduktionen ger, oavsett om det rör sig om integrering i ett ordinarie nationellt program eller möjligheten till att läsa yrkeskurser, skulle debatten om F se helt annorlunda ut: Utan felaktigheter om “strypta livschanser”.
Vi ska i sammanhanget inte sopa de elever med skolmisslyckanden bakom sig under mattan. Det kan röra sig om elever med social och psykosocial problematik. Den målgruppen skildras i Michael Lindblads avhandling “‘De förstod aldrig min historia (…)’”. Märk att elever med från trångboddhet, social utsatthet och psykisk ohälsa, fortsatt har det tufft – även om de skulle läsa nationella program eller yrkesintroduktionen. För dessa elever är ett F ett symptom snarare än en grundorsak till utanförskap. Oavsett orsak är introduktionsprogrammen ett bra alternativ för Sveriges obehöriga elever.
Räcker det då med att vi behåller F-betyget som det är? Nej, det tycker jag inte. När vi har idéströmningen som förordar generella sänkta kraven till gymnasiet, vilken skolforskaren Jörgen Tholin har givit uttryck för i Vetenskapens värld (SVT, 16/5-22), ser jag istället ett behov för höjda krav. Det är inte rimligt att elever som precis klarar E-gränsen i matematik ska studera Naturvetenskapsprogrammet. Idag blir elever antagna till Naturvetenskapsprogrammet med tolv av 17 godkända betyg på flera skolor i Storstockholm. Vi behöver på den grunden bygga in betygströsklar: Ett C i matematik, SO eller NO är fullt rimliga krav att ha för vissa gymnasieprogram. Samtidigt bör kvantiteten av vissa utbildningar begränsas ytterligare, vilket dimmensioneringskravet på gymnaiseutbildningar förhoppningsvis kommer att leda till.
Med höjda krav till de nationella programmen och ett snävare urval bör elevernas valkompetens stärkas. Studie- och yrkesvägledningen är inte bara en fråga om att hjälpa de att orientera sig i gymnasievalet. Det är även en fråga om självkännedom och stöd till eleverna att förlika sig med de utbildningarna som står till buds. Och det gäller minst sagt även de obehöriga eleverna och deras vårdnadshavare.
Debattörerna som överdriver riskerna med underkända betyget eller inte känner till introduktionsprogrammen får F av mig. Låt oss alla höja debatten till en E-nivå genom att utgå från regelverken. För ett högre betyg krävs det ett tydligare resonemang om gymnasieantagningen i samband med slopandet av F.