Jag, i egenskap som studie- och yrkesvägledare och SYV-samordnare för en större skolhuvudman, har erfarenhet av att jobba med obehöriga elever på gymnasiet såväl som med olika elevkategorier inom grundskolan. Förslaget i SvD:s Kulturdebatt (6/6-2023), som den biträdande rektorn på en F-3-skola, Linnea Lindquist kommer med, om att skapa ett gymnasieprogram för elever som hamnat i kläm mellan gymnasiet och gymnasiesärskolan, är överflödigt. Ett sådant alternativ finns redan med dagens skolsystem.
Skolledaren Linnea Lindquist skriver personligt och drar paralleller till den egna erfarenheten till elevergruppen med stora kognitiva utmaningar – men som inte kvalificerar sig till särskolan (eller anpassad skola som skolformen byter namn till från och med andra juli). När jag läser Lindquists text uppstår en hel del frågetecken kring de föreslagna lösningarna, även om jag till fullo kan läsa mig till den goda intentionen: Det är fel att barn straffas ut i ett skolsystem som statistiskt slår ut en god portion elever p.g.a. intellektuella svårigheter, och att det i längden försvårar en etablering på arbetsmarknaden. I skuggan av allt detta får vi inte glömma de vårdnadshavare som in i det sista motsätter sig en utredning, hos logoped eller BUP, på grund av skam, skuld, förnekelse, misstro eller på helt andra grunder. Eller köerna till att få en utredning gjord. Men: Det är en annan diskussion.
Min invändning mot Lindquists text gäller i huvudsak förslaget om att barn som hamnar i kläm mellan den ordinarie grundskolan och det som snart kommer att benämnas som anpassad grundskola. Hon vill att det införs “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever (sic!)”. Det här är här jag tar på mig rollen som vän av ordning räcker upp handen och ropar: “Vi har ju faktiskt yrkesintroduktionen!” Och det stämmer ju, vi har faktiskt yrkesintroduktionen, som redan idag absorberar elevkategorin Lindquist skriver om.
Yrkesintroduktionen, som skulle ha kategoriseras inom “IV” i den gamla gymnasieskolan, står öppen för samtliga ungdomar som saknar behörighet till de nationella programmen (märk att yrkesprogrammen, som ej ska beblandas med yrkesintroduktionen är ett nationellt program). I yrkesintroduktionen trängs elever med olika språkbakgrund, kognitiva förmågor och SES-bakgrund; med respektive utan NPF; med hög respektive låg motivation; eleven som snuddar på en destruktiv livsstil eller som mer än gärna håller sig till en konventionell livsstil. Man kan kort säga att eleverna som Lindquist oroar sig för, de som hamnar i kläm mellan en IF-diagos och en normalbegåvning har en självlar plats där, på yrkesintroduktionen.
Det är den individuella studieplanen som upprättas på yrkesintroduktionen som styr det eleven ska läsa under sina [ett till tre] år på utbildningen. Anna och Ali orkar kanske av att skugga de ordinarie yrkeskurserna på det nationella programmet, Bertha och Burhan orkar kanske ‘bara’ av att läsa enstaka yrkeskurser parallellt med någon enstaka grundskolekurs, medan Cecilia och Cem hellre föredrar ett mer lärlingslikt upplägg. Det finns utrymme för differentiering på yrkesintroduktionen, men framförallt etablerade praktikplatser, nätverk inom branscher och inte att förglömma: Yrkeslärare med vana med de olika elevkategorierna. Därför kan “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever” kännas överflödig. Jag vågar till och med hävda att Lindquists förslag är ett ännu i raden av skolexperiment som saknar någon som helst grund.
Sen kan man alltid fråga sig hur trafiken till denna renodlade “yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever” ska uppstå. Vem ska administrera och säkerställa behörigheten till kalaset? Ska elever testas genom den redan belastade barn- och ungdomspsykiatrin? Ska kanske eleverna gå genom skolpsykologerna och skolläkare som redan idag är sällsynta resurser på skolorna? Vad är det i så fall som ska prioriteras bort i förmån för att skapa en ny behörighetskategori till skolexperimentet som Lindquist föreslår? Frågorna är inte ställda med intentionen att blåsa upp en konflikt, utan de är helt uppriktiga för jag förstår verkligen inte hur det hela ska gå till.
Ett välment råd till debattören är att hon väntar in resultaten från utredningen “Fler vägar till arbetslivet” och kollar närmare på rönen från forskningsprojektet “Att komma vidare. Unga utan fullständig grundskola (…)”, som båda behandlar introduktionsprogrammet (där yrkesintroduktionen är en del av), innan hon föreslår fler omfattande förändringar av yrkesintroduktionen. Med en sådan förändringsambition som Lindquist uttrycker skulle jag även lyssna in om näringsliv och arbetsgivare, huvudmän, professionen/-erna som arbetar med eleverna på yrkesintroduktionen (exempelvis lärare, skolledare och studie- och yrkesvägledare), elever och deras vårdnadshavare verkligen efterfrågar “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever”.
Yrkesintroduktionen ett bra alternativ – ett existerande sådant – med potentialen att bli ännu bättre. I och med Linnea Lundquists text står jag ärligt frågande: Har hon helt enkelt missat att yrkesintroduktionen finns?