Författare: Volkan Serengil

Ska F-betyget slopas eller vara kvar som det är? Sedan 2022 har allt fler röster höjts för avskaffandet av F – det underkända betyget. I debatten får man höra “att det är barnplågeri att underkänna barn” (ledartext, Expressen, 17/5-22). Enligt Nätverket för en likvärdig skola “stryps livschanserna för eleverna med F” (debattinlägg, GP, 18/4-23). Från journalistiken förstärks narrativet ytterligare: “Underkända ungdomar tappar motivationen och slås ut från arbetsmarknaden” (skolforskare i Vetenskapens värld, SVT, 16/5-22). Lägg därtill till lärarfackets motstånd mot F:et: “Lärarnas arbetsbelastning blir orimligt hög för varje satt F. Dessutom genereras merarbete i form av ytterligare administration; Samtidigt riskerar lärarna att krysta fram godkända betyg efter press från sina rektorer” (diverse skolprofiler i gransknings F-betyget, ett flertal artiklar, Vi lärare, 29/1 och 1/6).

Jag vet inte om argumenteringen om att elever med F slås ut bygger på intellektuell ohederlighet eller ren okunskap men det är hursomhelst förkastligt. Effekten av detta blir att föräldrar och elever blir stressade i onödan. Från det skedet är steget inte alltför stort att föräldrarna projicerar sin stress på lärarna. Ingen vill väl att ens barn parkeras i en återvändsgränd?

En kortare sakupplysning för läsaren är på sin plats gällande de elever som är obehöriga till de nationella programmen, det vill säga yrkesprogrammen och de högskoleförberedande programmen. Kraven för dessa utbildningar är godkända betyg i svenska, matematik och engelska samt ytterligare fem eller nio ämnen, beroende på vad eleverna söker för program. Elever som inte kvalificerar sig till ett nationellt program hänvisas till introduktionsprogram. Två av dessa varianter är: Programinriktat val och yrkesintroduktion.

Om man ska förenkla det kan man säga att det programinriktade valet vänder sig till elever som saknar relativt få ämnen. De får inte sakna ett betyg i svenska, men kan sakna det i antingen engelska eller matematik. Dessa elever brukar bakas in i de nationella programmen samtidigt som de parallellt läser upp det som saknas för behörighet. Det programinriktade valet finns både för yrkesprogrammen och tungt teoretiska program.

Obehöriga elever som inte når kraven eller blir antagna till programinriktat val kan med fördel söka yrkesintroduktionen. Upplägget för yrkesintroduktionen varierar stort men betoningen ligger ofta på anställningsbarhet. En sådan anställningsbarhet kan exempelvis nås genom olika paket av yrkeskurser. På yrkesintroduktionen kan man även betygskomplettera såväl som att skuggläsa med ett nationellt yrkesprogram.

Jag menar inte att introduktionsprogrammet är optimalt och det efterlängtade resultatet från en utredning, “Fler vägar till arbetslivet” (Dir. 2022:74), om introduktionsprogrammet är förhoppningsvis klart till nästa år. Programmet har självklart potential att bli bättre, men det fångar upp obehöriga elever. Den detaljen har många F-motståndare missat. Om merparten av dem skulle ha kännedom om möjligheterna som det programinriktade valet respektive yrkesintroduktionen ger, oavsett om det rör sig om integrering i ett ordinarie nationellt program eller möjligheten till att läsa yrkeskurser, skulle debatten om F se helt annorlunda ut: Utan felaktigheter om “strypta livschanser”.

Vi ska i sammanhanget inte sopa de elever med skolmisslyckanden bakom sig under mattan. Det kan röra sig om elever med social och psykosocial problematik. Den målgruppen skildras i Michael Lindblads avhandling “‘De förstod aldrig min historia (…)’”. Märk att elever med från trångboddhet, social utsatthet och psykisk ohälsa, fortsatt har det tufft – även om de skulle läsa nationella program eller yrkesintroduktionen. För dessa elever är ett F ett symptom snarare än en grundorsak till utanförskap. Oavsett orsak är introduktionsprogrammen ett bra alternativ för Sveriges obehöriga elever.

Räcker det då med att vi behåller F-betyget som det är? Nej, det tycker jag inte. När vi har idéströmningen som förordar generella sänkta kraven till gymnasiet, vilken skolforskaren Jörgen Tholin har givit uttryck för i Vetenskapens värld (SVT, 16/5-22), ser jag istället ett behov för höjda krav. Det är inte rimligt att elever som precis klarar E-gränsen i matematik ska studera Naturvetenskapsprogrammet. Idag blir elever antagna till Naturvetenskapsprogrammet med tolv av 17 godkända betyg på flera skolor i Storstockholm. Vi behöver på den grunden bygga in betygströsklar: Ett C i matematik, SO eller NO är fullt rimliga krav att ha för vissa gymnasieprogram. Samtidigt bör kvantiteten av vissa utbildningar begränsas ytterligare, vilket dimmensioneringskravet på gymnaiseutbildningar förhoppningsvis kommer att leda till.

Med höjda krav till de nationella programmen och ett snävare urval bör elevernas valkompetens stärkas. Studie- och yrkesvägledningen är inte bara en fråga om att hjälpa de att orientera sig i gymnasievalet. Det är även en fråga om självkännedom och stöd till eleverna att förlika sig med de utbildningarna som står till buds. Och det gäller minst sagt även de obehöriga eleverna och deras vårdnadshavare. 

Debattörerna som överdriver riskerna med underkända betyget eller inte känner till introduktionsprogrammen får F av mig. Låt oss alla höja debatten till en E-nivå genom att utgå från regelverken. För ett högre betyg krävs det ett tydligare resonemang om gymnasieantagningen i samband med slopandet av F.

Jag, i egenskap som studie- och yrkesvägledare och SYV-samordnare för en större skolhuvudman, har erfarenhet av att jobba med obehöriga elever på gymnasiet såväl som med olika elevkategorier inom grundskolan. Förslaget i SvD:s Kulturdebatt (6/6-2023), som den biträdande rektorn på en F-3-skola, Linnea Lindquist kommer med, om att skapa ett gymnasieprogram för elever som hamnat i kläm mellan gymnasiet och gymnasiesärskolan, är överflödigt. Ett sådant alternativ finns redan med dagens skolsystem.

Skolledaren Linnea Lindquist skriver personligt och drar paralleller till den egna erfarenheten till elevergruppen med stora kognitiva utmaningar – men som inte kvalificerar sig till särskolan (eller anpassad skola som skolformen byter namn till från och med andra juli). När jag läser Lindquists text uppstår en hel del frågetecken kring de föreslagna lösningarna, även om jag till fullo kan läsa mig till den goda intentionen: Det är fel att barn straffas ut i ett skolsystem som statistiskt slår ut en god portion elever p.g.a. intellektuella svårigheter, och att det i längden försvårar en etablering på arbetsmarknaden. I skuggan av allt detta får vi inte glömma de vårdnadshavare som in i det sista motsätter sig en utredning, hos logoped eller BUP, på grund av skam, skuld, förnekelse, misstro eller på helt andra grunder. Eller köerna till att få en utredning gjord. Men: Det är en annan diskussion.

Min invändning mot Lindquists text gäller i huvudsak förslaget om att barn som hamnar i kläm mellan den ordinarie grundskolan och det som snart kommer att benämnas som anpassad grundskola. Hon vill att det införs “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever (sic!)”. Det här är här jag tar på mig rollen som vän av ordning räcker upp handen och ropar: “Vi har ju faktiskt yrkesintroduktionen!” Och det stämmer ju, vi har faktiskt yrkesintroduktionen, som redan idag absorberar elevkategorin Lindquist skriver om.

Yrkesintroduktionen, som skulle ha kategoriseras inom “IV” i den gamla gymnasieskolan, står öppen för samtliga ungdomar som saknar behörighet till de nationella programmen (märk att yrkesprogrammen, som ej ska beblandas med yrkesintroduktionen är ett nationellt program). I yrkesintroduktionen trängs elever med olika språkbakgrund, kognitiva förmågor och SES-bakgrund; med respektive utan NPF; med hög respektive låg motivation; eleven som snuddar på en destruktiv livsstil eller som mer än gärna håller sig till en konventionell livsstil. Man kan kort säga att eleverna som Lindquist oroar sig för, de som hamnar i kläm mellan en IF-diagos och en normalbegåvning har en självlar plats där, på yrkesintroduktionen.

Det är den individuella studieplanen som upprättas på yrkesintroduktionen som styr det eleven ska läsa under sina [ett till tre] år på utbildningen. Anna och Ali orkar kanske av att skugga de ordinarie yrkeskurserna på det nationella programmet, Bertha och Burhan orkar kanske ‘bara’ av att läsa enstaka yrkeskurser parallellt med någon enstaka grundskolekurs, medan Cecilia och Cem hellre föredrar ett mer lärlingslikt upplägg. Det finns utrymme för differentiering på yrkesintroduktionen, men framförallt etablerade praktikplatser, nätverk inom branscher och inte att förglömma: Yrkeslärare med vana med de olika elevkategorierna. Därför kan “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever” kännas överflödig. Jag vågar till och med hävda att Lindquists förslag är ett ännu i raden av skolexperiment som saknar någon som helst grund.

Sen kan man alltid fråga sig hur trafiken till denna renodlade “yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever” ska uppstå. Vem ska administrera och säkerställa behörigheten till kalaset? Ska elever testas genom den redan belastade barn- och ungdomspsykiatrin? Ska kanske eleverna gå genom skolpsykologerna och skolläkare som redan idag är sällsynta resurser på skolorna? Vad är det i så fall som ska prioriteras bort i förmån för att skapa en ny behörighetskategori till skolexperimentet som Lindquist föreslår? Frågorna är inte ställda med intentionen att blåsa upp en konflikt, utan de är helt uppriktiga för jag förstår verkligen inte hur det hela ska gå till.

Ett välment råd till debattören är att hon väntar in resultaten från utredningen “Fler vägar till arbetslivet” och kollar närmare på rönen från forskningsprojektet “Att komma vidare. Unga utan fullständig grundskola (…)”, som båda behandlar introduktionsprogrammet (där yrkesintroduktionen är en del av), innan hon föreslår fler omfattande förändringar av yrkesintroduktionen. Med en sådan förändringsambition som Lindquist uttrycker skulle jag även lyssna in om näringsliv och arbetsgivare, huvudmän, professionen/-erna som arbetar med eleverna på yrkesintroduktionen (exempelvis lärare, skolledare och studie- och yrkesvägledare), elever och deras vårdnadshavare verkligen efterfrågar “en renodlad yrkesutbildning på gymnasiet för teoretiskt svagbegåvade elever”.

Yrkesintroduktionen ett bra alternativ – ett existerande sådant – med potentialen att bli ännu bättre. I och med Linnea Lundquists text står jag ärligt frågande: Har hon helt enkelt missat att yrkesintroduktionen finns?

I det här inlägget kommer jag att gå in på vad man kan och bör göra för att testa skollagens formuleringar som berör studie- och yrkesvägledning.

Utifrån mitt perspektiv finns det två angreppssätt att testa gällande skrivningar i skollagen. Det ena är att låta Skolinspektionen undersöka om skolor och/eller huvudmän följer 2 kap. 29–30 §§ i Skollagen, d.v.s. (i) om skolorna har utbildade studie- och yrkesvägledare och (ii) om tjänsterna som innehas av personer som inte är utbildade vägledare utlyses återkommande varje år. Det andra sättet är att låta Lärarnas riksförbund titta närmare på frågan, och i synnerhet på 30 § gällande utlysandet av tjänsterna. Därifrån kan facket driva frågan i högre instans.

Förra året lyfte jag frågan om prövning av skollagen på årsmötet för Forumet för studie- och yrkesvägledning (Lärarnas riksförbund), vilket också röstades igenom enligt min formulering. Min förhoppning är att bollen nu är i rullning, även om jag inte förväntar mig snabba processer. Om och hur frågan kan väckas hos Skolinspektionen bör eventuellt utforskas ytterligare. Jag har svårt att tänka mig att frågan har en prioritet när det finns större strukturella problem såväl som uppenbara brister ute på skolorna. Det gör dock inte prövningen av skollagens formuleringar i SYV-frågan oviktig.

Oavsett hur 2 kap. 29–30 §§ i skollagen prövas kommer den med stora risker. Jag ser å ena sidan potentiella personliga tragedier. Människor, som är anställda som [obehöriga] studie- och yrkesvägledare, riskerar att förlora sina arbeten. I de fallen ser jag det som särskilt viktigt att skolhuvudmännen ordnar så att de obehöriga vägledarna antingen kan få läsa den överbryggande SYV-utbildningen vid UMU, eller SYV-programmen på distans genom SU eller UMU. Helst att de då får göra det med bibehållen lön för studie- och praktiktiden (vilket definitivt är en bra investering för huvudmännen) alternativt att tjänsterna förlängs årsvis under tiden de studerar – upp till fem år.

Den andra risken jag ser med att skollagen prövas skarpt är att de kontrollerande och/eller dömande instanserna landar i att huvudmännen själva får tolka vad som anses vara “utbildning avsedd för sådan verksamhet” [för studie- och yrkesvägledning]. Det kan leda till att yrkesexaminerade studie- och yrkesvägledare tappar det relativa övertaget, som idag manifesteras genom den praxis att seriösa skolhuvudmän enbart tillsvidareanställer s.k. behöriga vägledare. Det kan möjligen utlösa en (välbehövlig) kris i studie- och yrkesvägledarkåren som i slutändan kan leda till en kår-egen auktorisation, och en tydligare professionell avgränsning.

Jag är optimistisk oavsett om yrkesexaminerade studie- och yrkesvägledare får en tydligare särställning eller om vi istället hamnar i en kris. Vi är i ett läge då det hela behöver laddas ur. Läget bör förtydligas, inte bara för yrkeskåren, utan även för skolhuvudmännen.

[Texten är omarbetad 2023]