Det har inom yrkeskåren höjts röster för att studie- och yrkesvägledare ska ha yrkeslegitimation alternativt en egen auktorisation. Tanken kan vara sympatisk utifrån ett kvalitetsperspektiv: Att den sökande ska ha rätt till kvalificerat stöd, förankrad i vetenskapliga och beprövade metoder, inför val av studier och yrkesliv. Det man dock får passa sig för är protektionistiska anledningar med yrkeslegitimation- och legitimation: Att hålla ute ”obehöriga”. Det blir då en omsorgsfråga för kåren istället för att säkra kvaliteten för de sökande.
Innan frågan om legitimation eller auktorisation lyfts bör man noggrant granskas vad det egentligen står i skollagen: Hur ser formuleringarna ut kring kvalitetsaspekterna? Och är formuleringarna tillräckligt starka för att ge de utbildade vägledarna en särställning? Utifrån mitt perspektiv finns det två nyckelformuleringar i skollagen som kan vara till vägledarnas fördel. Dessa återfinns i egna paragrafer i andra kapitlet, under den särskilda sektionen för studie- och yrkesvägledning:
29 § Elever (…) ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (…).
30 § För att få anställas utan tidsbegränsning för studie- och yrkesvägledning ska den sökande ha en utbildning avsedd för sådan verksamhet (…).
Jag vill problematisera såväl som lyfta de delar som berör kompetensen för studie- och yrkesvägledning i 29 § och utbildning avsedd för sådan verksamhet (d.v.s. studie- och yrkesvägledning) i 30 §. Det jag menar bestämt – tills jag övertygas om något annat – är att examensordningen för studie- och yrkesvägledarexamen (den återfinns i bilaga II i Högskoleförordningen) beskriver en utbildning som rustar yrkespraktiker med den kompetensen som är avsedd för just studie- och yrkesvägledning. När en rektor anställer en studie- och yrkesvägledare, som inte är examinerad för det ändamålet, bör rektorn vara beredd att styrka att eleverna verkligen har tillgång till en kvalificerad kompetens för studie- och yrkesvägledning, motsvarande den specifikation som finns i uppsatt i högskoleförordningen.
Att en skolverksamhet har tillgång till kvalificerad vägledning är inte synonymt med att en erfaren lärare eller beteendevetare träffar eleverna inför kommande gymnasieval. Däremot kan såklart en lärare vara förstklassigt kvalificerad att utföra klassrumsbaserade insatser som en del av den generella vägledningen som alla elever ska ta del av. Det räcker dock inte.
För att vara rättvis måste det påpekas att en oexaminerad studie- och yrkesvägledare kan utföra ett mycket kvalificerat jobb. Och en examinerad studie- och yrkesvägledare kan vara allt annat än kvalificerad och professionell. Det som benämns som kompetent och kvalificerad vägledning måste vara grundad i forskningen relaterad till karriärutvecklingsområdet såväl som i den forskningsbaserade vägledningspraktiken/-metodiken. Skollagens egen formulering för detta finns elegant formulerat i tredje stycket i 1 kap. 5 § om att ”[u]tbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Oddsen är större att en person som innehar en studie- och yrkesvägledarexamen har visat
kunskap om områdets [egen anm. ‘vägledningens’] vetenskapliga grund, kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen (ur examensordningen för studie- och yrkesvägledare, bilaga II i Högskoleförordningen).
Det är trots allt de kunskaper en studie- och yrkesvägledare måste ha uppvisat för att få en examen enligt examensordningen. Det är lärosätenas uppgift att säkra att denna kompetens finns hos de egna SYV-studenterna när de examineras. Den vetenskapliga grunden, den beprövade erfarenheten, och studie- och yrkesvägledarkompetensen ska vara välförankrad element i studie- och yrkesvägledarutbildningen. Vägledaren ska på den grunden inte behöva ha en egen legitimation eller auktorisation som styrker sin kompetens.
Så: Om formuleringarna i skollagen är tydliga nog, hur kommer det sig då att det saknas examinerade studie- och yrkesvägledare i Skolsverige? Är det för att skolorna redan har personal med motsvarande kompetens? Kan i så fall de rektorerna som anställer “obehöriga” vägledare gå i god för att de har anställt personer med kunskap inom forskningsfältet som berör karriärvägledning? Eller att de personerna har färdigheter inom den forskarbaserade vägledarpraktiken/-metodiken? Hur säkerställs dessa färdigheter i så fall?
Om rektorerna inte kan styrka att de oexaminerade studie- och yrkesvägledarna har de kunskaper och färdigheter som motsvaras av en studie- och yrkesvägledarexamen: Hur menar de i så fall att eleverna har tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses? Eller ska man se det på följande vis: Att skollagen är tydlig nog gällande kravet på att skolorna ska ha examinerade studie- och yrkesvägledare – men att många rektorer och skolhuvudmän av olika skäl väljer att bortse från det?
[Texten är omarbetad 2023]